Se döden på dig väntar

Vivianne Sandberg påminner Homan om Norges nationalsång, strofen ”Furet værbitt over vannet”, när hon kommer in i hans antikaffär på Köpmangatan i Gamla Stan. Hennes ansikte är strängt, bestämt och solbränt, med djupa rynkor trots att lyften kan spåras runt de mörka, intensiva ögonen. Kläderna och hållningen skvallrar om pengar och snart får Homan veta att hon bor ensam i ett stort hus på Drottningholm, mitt emot slottet. Viviannes man Gustav var uppfinnare och lämnade en stor förmögenhet efter sig. Nu är hon rädd att de tre barnen från hans första äktenskap, som alltid har hatat sin styvmor, tänker döda henne. Indicierna finns där, men inget som hon kan gå till polisen med. Kanske kan Homan hjälpa henne och luska lite?

Homan vore inte Homan om han sa nej till ett sådant nödrop. För att sondera terrängen tar han en lunch med sin gamle vän Calle Asplund, som är chef för riksmordkommissionen. Över den obligatoriska räksmörgåsen på Stadsmissionens lilla Café vid Stortorget luftar Homan sina tankar om den oroliga Vivianne. Men Calle nappar inte. Han skrattar och säger att Homan borde berätta allt för Francine. Hon är klok och rusar inte i väg lika lätt.

Men just det tänker Homan såklart inte göra. Om Francine får veta att han är på väg att lägga näsan i blöt ytterligare en gång så blir hon bara orolig. I stället berättar han den glada nyheten om lägenheten som är till salu bredvid hans egen på Köpmangatan. Slår man ut en vägg och lägger ihop de båda bostäderna så blir det ett riktigt drömboende. Just ett sådant som de letat efter. Francine blir eld och lågor och säger att hon alltid drömt om Gamla stan. Det är som att bo i ett stycke svensk historia.

Snart visar det sig emellertid att grannen som säljer, en pensionerad ambassadör vid namn Boris Lejonborg, har en ytterst känslig koppling till Vivianne Sandberg. De har båda rört sig i ljusskygga kretsar och kanske också varit ett älskande par. Dessutom verkar en gammal pojkvän till Francine vara inblandad i hotbilden. Vivianne får ett brev där det står: Bellman, Fredmans epistel nummer 30, och när hon slår upp det möts hon av det obehagliga budskapet ”Drick ur ditt glas, se döden på dig väntar.”

Homan anar ugglor i mossen, men försöker besinna sig när information om Viviannes psykiska hälsa når honom. Enligt styvbarnen är hon dement och paranoid. Kanske är allt ett resultat av en överspänd fantasi hos en ensam och olycklig kvinna?

För att se situationen lite klarare rådgör Homan med sin gode vän och konkurrent Eric Gustafson, som har antikaffären mitt emot. Eric är excentrisk och originell med färgat blanksvart hår och snabb i den ofta sarkastiska repliken. Det är inte för inte som han kallas för Köpmangatans svar på Oscar Wilde. Över ett glas hemlagad svartvinbärssaft fäller han den dräpande kommentaren: ”Ska du ut på mördarjakt måste du ha ett lik först, och det kan dröja.”

Fast det gör det ju inte …