Kommissarie Brunetti går mot polischefens rum för att diskutera ett delikat ärende. När dörren till hans arbetsrum öppnas slås Brunetti av vilken ovanligt stilig chef han har, och tänker att om det här vore en opera så skulle den här mannens ankomst ackompanjeras av trumpetstötar! Tänk att han alltid lyckas vara så elegant och utstråla en sån pondus, idag klädd i grå kashmirkostym, krispigt vit skjorta och till och med den klädsamma solbrännan sitter kvar, trots att det har börjat bli kyligare ute.

Polischefen Patta går rakt på sak, eller så rakt på sak han kan vara utan att nämna ”mutor” och ”borgmästarens son” i samma mening.

Lätt besvärad berättar Patta att borgmästarens sons fästmö äger en butik som säljer venetianska masker och borgmästaren har bett honom om en tjänst: att mörka att fästmöns kompanjon har mutat lokalpolisen. Vem kompanjonen är och vad han har ägnat sig åt för olagligheter vill inte Patta gå in på, det lämnar han över åt Brunetti och hans kollega signorina Elettra att ta hand om. Men om polischefen helst bara vill trolla bort problemet, så vill signorina Elettra göra motsatsen. Hon tänker absolut inte låta politiker som fifflar få komma undan så lätt ...

Så hittas Davide Cavanella död, en dövstum man i tidiga fyrtioårsåldern som brukade vika kläder på kemtvätten. När Brunetti börjar göra efterforskningar om honom, visar det sig att han inte finns i några register och ingen vill prata om honom med polisen, knappt ens hans mor. Det är tydligt att hon döljer något, och kvinnorna på kemtvätten säger att den som kände till moderns bakgrund skulle tycka synd om henne. Brunetti börjar gräva djupare och en obehaglig historia börjar snart rullas upp.