Klockan är knappt halv fem och parken är i det närmaste folktom. Bara några enstaka personer står utanför avspärrningsbanden och ser nyfiket på det som utspelas borta vid dammen.
Polisen Karl Björken tar på sig de blå skoskydden som teknikerna räckt fram åt honom. Han vet ungefär vad han kan förvänta sig, har sett det förr. Men han vänjer sig aldrig.
Kvinnan ligger framstupa över den låga kanten till fågeldammen. Huvud och axlar vilar i det grumliga vattnet, och det långa blonda håret flyter med ytans svaga krusningar. Ur skynket som täcker halva kroppen sticker hennes bara ben fram. Under ena foten ligger ett par rosa trosor instoppade, prydligt hopvikta.
Kriminalinspektör Karen Eiken Hornby får tag i mobilen vars gälla signal skär genom nattens tystnad. ”Det brinner!”, hör hon sin mamma säga. ”Hela huset står i lågor!”
En kort stund senare håller Karen armen om Eleanor Eikens smala axlar, och ser på när taket till mammans hus rasar in.
Som en god dotter erbjuder hon Eleanor och hennes man Harry husrum på Langevik. Hur fyra vuxna och en liten bebis ska kunna bo tillsammans är en gåta Karen helst inte vill tänka för mycket på. Hon har inget val.
Men när chansen att tillfälligt flytta till en gammal fabrikörsvilla uppkommer tackar Karen och Leo ja. Strax efteråt kallas Karen också tillbaka i tjänst, trots att hon helst hade fortsatt vara föräldraledig med Selma. Det känns inte bra att lämna sin lilla familj. Särskilt inte som någon verkar smyga omkring och iaktta Karen. Dessutom har Leo i hemlighet fått ny kontakt med sin ungdomskärlek, den vackra sångerskan Luna.
Snart står det klart att fallet med den mördade kvinnan i parken hänger ihop med andra dödsfall och försvinnanden ...