Mandelaeffekten

Det gör inte särskilt ont. En stöt i axeln bara. När skottet träffar den före detta advokaten, numera privatspanaren, Selma Falck blir hon egentligen bara förvånad. Instinktivt lägger hon handen på ingångshålet och märker med stigande förundran att blod tränger igenom hennes sammetsjacka och färgar den mörkröd.

På uteserveringen där Selma sitter med två väninnor ligger borden omkullvälta och folk skriker. Bara Selma sitter kvar alldeles lugn, tills hon upptäcker att skottet träffat hennes väninna, politikern Linda Bruseth, i huvudet och att hon är död.  

Ett knappt dygn senare träffas Selma Falck och kommissarie Fredrik Smedstuen i en städskrubb på Ullevåls sjukhus – det enda rum på det överbelagda sjukhuset där de kan få prata i fred. Hon är övertygad om att hon var det tilltänkta mordoffret. Den ovårdade, buttre kommissarien är inte lika säker.

Det är när Selma några timmar senare äntligen står utanför sin lägenhetsdörr och fumlar efter nycklarna som hon upptäcker det. Någon har varit här. Igen.

För tre veckor sedan anade Selma att hon haft objudna gäster. Det var först bara en känsla. Det fanns inga tecken på inbrott. Det var inte förrän när hon skulle gå och lägga sig på kvällen som känslan besannades. När hon lyfte på täcket låg det ett tuggummipaket invid kudden. Det bästa godis Selma visste när hon var liten. Vem, mer än hennes döde bror, känner till det?

Sedan dess har Selma varje dag strött ut ett tunt lager potatismjöl i hallen. Och nu, medan hon själv legat skottskadad på sjukhuset, har någon ritat ett tecken i det vita mjölet. En blinkande smiley. Vem har tagit sig in? Och hur?

När så en högt uppsatt domare hittas hängd och en regeringsmedlem dör under uppseendeväckande former börjar Selma Falck ana ett synnerligen oroväckande mönster …