Först är det bara vitt. Ljuset är så skarpt att det gör ont. Hej, Klara. En grönklädd äldre man talar till henne med mjukt tonfall. Du befinner dig på Karolinska sjukhuset i Stockholm. Idag är det onsdagen den tjugotredje augusti och klockan är halv tre på eftermiddagen. Han tystnar, som om han väntar på hennes reaktion. Men hon har svårt att få rösten att fungera, så han fortsätter prata. Du har legat här i tre dygn, efter att ha hittats medvetslös i vattnet nere på Södertörn någonstans. En fritidsbåt plockade upp dig. Det var i sista sekunden.

Huvudet spränger och hon vill bara sova. Hon har ingen aning om vad den grönklädde, som säger att han är neurokirurg och presenterar sig som Ingvar, pratar om. Här är ditt körkort, säger han. Hon stirrar på bilden och läser namnet: Klara Beate Tingström. Hon får också en spegel med handtag och betraktar sig själv. Kinderna är magra, hyn gulblek. Hon har aldrig sett det här ansiktet förut.
Klara. Trettiosju år. Det är så hon måste tänka på sig själv.

Någon dag senare kommer två poliser och ställer frågor som Klara inte kan svara på. De berättar att den ende anhörige hon har är en äldre halvbror som bor i Sundsvall, men som inte varit nåbar.

En vecka senare står en mörk man med gråblå ögon vid hennes säng. Han presenterar sig som Tim Jägerstedt och säger att han varit hennes psykoterapeut under en längre tid. Både Klaras läkare och Tim själv menar att det är han som känner henne bäst och kanske kan hjälpa henne att minnas.

Tillsammans lämnar de sjukhuset på jakt efter sanningen. Vem är Klara egentligen? Vilka ingår i hennes umgänge? Varför har hon inte längre någon inkomst? Och hur gick det till när hon hamnade i vattnet?
När ett vagt minnesfragment, bilden av en sällsynt fågelart, fladdrar till inom Klara får de ett första osäkert spår att följa. Spåret leder ut till en liten by vid östersjökusten. Men ju mer Klara drar sig till minnes desto mer inser hon att någon är ute efter henne. Någon som verkligen vill henne illa …