Lördag 16 juli 1994. Morgonsolen sipprar in i tältet och väcker pojken. Luften är instängd och doftar av myggmedel, gräs och svett. Pojken vänder sig om i sovsäcken och gäspar. Han heter Ethan Marsh. Han är tio år. Och det här är det sista bekymmersfria ögonblicket han upplever under de närmaste trettio åren.
För precis när han ska sluta ögonen igen lägger han märke till ett vertikalt snitt i tältduken. Genom öppningen skymtar han sin egen trädgård. Nyklippt gräs. Blå himmel. Och det är då han slås av insikten. Han är ensam. Men när han somnade i går kväll var någon annan här med honom. Någon som nu är borta.  

Trettio år senare. Riiitsch! Ethan vaknar av ljudet som skär genom det mörka rummet. Han ligger blickstilla i sängen med vidöppna ögon. Decennier av erfarenhet har lärt honom att ljudet är en blandning av dröm, minne och hallucination. Så här har han vaknat i trettio år nu, alltid mitt i natten, mellan klockan ett och fyra. Och nu när han tagit över barndomshemmet är det inte så konstigt att det händer.
Just som hans hjärta slutat bulta tänds ett ljus på gatan utanför. Ethan går upp och tittar ut genom fönstret. Det är säkert ett rådjur som råkat aktivera en av lamporna som styrs av rörelse. Men när ljuset slocknat tänds ett nytt, närmare huset. Någon rör sig därute, på väg mot honom.
Ethan agerar utan att tänka. Han springer nerför trappan, låser upp ytterdörren och stiger ut i den varma sommarnatten.
Det är ingen där. Ändå känner han den. En påtaglig närvaro. Den dröjer sig kvar som vissa dofter gör. Cigarrök. Parfym. Rostat bröd. Och han vet vems närvaro det är. Men det går inte. Det kan inte vara Billy. Eftersom han varit försvunnen i trettio år.
När Ethan gått in och låst dörren inser han vad han behöver göra. Han måste en gång för alla ta reda på vad som egentligen hände den där natten då Billy försvann ...