Mord på en byfestival

”Kopplade och väluppfostrade hundar välkomna”, läser Sean på en skylt vid festivalingången och ler snett mot Julia. ”Han är en hund och han är kopplad – två av tre får duga”, säger hon med en utstuderad axelryckning. Sean börjar skratta. Hans väluppfostrade, snälla och honungsgula korsning Leo kommer inte ställa till med något bus. Då är det värre med Julias bruna labrador Jake, som redan har jagat hönor och saboterat chokladkakan hon bakat till festivalen.

Julia ser upp mot Berrywick House. Den praktfulla herrgården flankeras av dammar, fontäner, häckar och formklippta buskar. Gräsmattan ser ut att vara handklippt strå för strå av små pedantiska älvor. Det skulle kunna vara en scen ur en filmatisering av en Jane Austen-roman, om det inte vore för alla marknadsstånd och festivalbesökare.

Efter en runda bland blommor och lokala delikatesser bestämmer de sig för en rejäl promenad med hundarna. Julia blir nyfiken när hon får höra att det finns en labyrint.  

Först går det bra. De täta häckarna i labyrinten håller den kyliga vinden ute och ovanför sig har de en ljusblå himmel med enstaka molntussar. Men när Julia plockar fram en förpackning med kolor och bjuder Sean passar Jake på att smita. Han springer i väg genom labyrinten med Julia rusandes efter. Höger, vänster, höger. Hon tappar räkningen på alla svängar och inser att de är helt vilse. Så plötsligt stannar Jake och dimper ner på rumpan med viftande svans, som om han väntar sig beröm för den roliga leken.

Först då ser Julia var de befinner sig. Ett litet fyrkantigt utrymme med häckar på alla sidor. Jake har lett dem till mitten av labyrinten. Hon blir full i skratt och ska just säga något till Sean, när hon ser han ansiktsuttryck. Han är likblek och stirrar på en liten stenbänk. På bänken sitter en livlös kvinna ...