Ben Kitto vaknar av att varghunden Shadow lägger tassen mot hans bröst, och en sträv kindpuss hinner han få innan han motar bort den enorma hunden. Att börja sin lediga dag med sovmorgon kan han visst glömma, men irritationen rinner av honom så fort han öppnar ytterdörren och ser Shadow lyckligt pila iväg över sanddynerna. Alla spår av vinterns oväder är som bortblåsta och Ben tar med Shadow på en morgonrunda ner mot hamnen. Livet som mordutredare i London har han lämnat bakom sig och den fasta befolkningen på ön är så liten att han har ganska bra koll på vilka de flesta är, åtminstone till namnet och hur de är släkt, trots tio år på fastlandet.

Men lugnet varar inte länge. Nere vid hamnen möter han en av öns fiskare som likblek i ansiktet berättar vad han sett utanför grottan Piper’s Hole.

En dykare flyter livlös i vattnet. Hon är fastsurrad vid klippan och någon har kilat fast hennes syrgasbehållare mellan två stenar. Eventuella ledtrådar har sköljts bort av tidvattnet för länge sen, men Ben hittar en blå plastflaska fastknuten vid hennes fotled med ett kryptiskt meddelande på en papperslapp. En hälsning från mördaren?

Kvinnan var en erfaren dykare och dödsorsaken får den luttrade patologen som undersöker kroppen att höja på ögonbrynen. Han har aldrig sett något liknande och polischefen är rejält omskakad. Jude var dykinstruktör, knappt trettio år och omtyckt på ön – så vem hatade henne tillräckligt för att döda henne, och på ett så våldsamt och brutalt sätt? Ben börjar med att förhöra hennes svenska pojkvän Ivar Larsson, men det visar sig snart att många öbor bär på hemligheter – lika mörka och ogenomträngliga som vattnet som omger ön …