Ödesmark

Bensinmacken ligger mitt i samhället och Liv Björnlund bakom kassan kan namnen på alla som passerar genom dörrarna, men hon känner dem inte. Kanske tror de att de känner henne. Men det gör de inte, och kommer aldrig att göra. Hon vet nog hur det viskas i byn. Om Björnlunds dotter som haft världen för sina fötter men som inte kommit sig för. Och nu är det för sent. Skönheten har lämnat henne, håret är tunt, håglösheten har tagit över. Klådan på kroppen som bara blir värre för varje år. Hon har en 17-årig son, Simon, men ingen vet vem fadern är. Någon karl har hon ju aldrig haft. Ryktena har florerat genom åren, till och med lett till dispyter i bygden. Det enda man kunnat enas om är att Liv Björnlund aldrig skulle bli som folk. 

I Ödesmark ligger husen glest, åtskilda av tallskog och myrmark och det svarta träsket som breder ut sig mitt i alltihop. Där finns fjorton gårdar allt som allt, men bara fem är bebodda. I ett av dem bor Liv med sin pappa Vidar och sonen Simon. De utgör en säregen familj, alltsedan Livs mor tog livet av sig.
Liv har bott i byn i hela sitt liv, i det numera förfallna rucklet Björngården som Vidar byggde innan hon föddes. Varför har hon stannat på denna gudsförgätna plats? Varför gav hon sig inte av? 
Vidar vägrar beblanda sig med sina få grannar, men han har full koll på vad som händer i byn ändå där han sitter vid fönstret och dricker sitt kaffe på fat. Ingenting undgår den gamle mannen, vare sig det handlar om hans familj eller byborna. Liv och Simon är fast på gården, vare sig de vill eller inte. När Liv står vid huggkubben och höjer yxan för att klyva veden är det sin pappas huvud hon ser …

Vidar fortsätter sitta i sitt fönster och betrakta omgivningarna. En morgon har han geväret bredvid sig. Det är någon eller några därute som stryker omkring. Så en dag försvinner Vidar utan ett spår …