Molly är medveten om att hennes namn är ett skämt. Hon är städerska på det anrika Regency Grand Hotel och kallas ofta Molly Maid, precis som städfirman. Innan hon tog jobbet var Molly bara ett namn, vilket som helst. Ett namn hon fått av sin mamma, som lämnade henne för så länge sedan att hon inte har något minne av henne. Sedan dess har Molly bott hos sin mormor.

Molly vet också att det finns de som tycker att en städerska hör till samhällets absoluta bottenskrap. Men Molly är så tacksam för sitt jobb att hon nyper sig i armen varje dag. Speciellt nu när mormor inte finns längre. Det är som om all färg spolats bort från lägenheten de delat i alla år. Men i samma stund som hon går in på Regency Grand färgas världen i lysande technicolor igen.

Tidigt varje morgon går Molly in genom hotellets huvudentré, fast hon egentligen ska ta personalingången. Hon lägger handen på det skinande mässingsräcket och går uppför de scharlakansröda trappstegen och stiger in genom de glimrande svängdörrarna och stannar upp för att insupa foajéns prakt.

Älskar du ditt jobb behöver du inte jobba en enda dag i ditt liv, brukade mormor säga. Och hon hade rätt. Varenda arbetsdag är en glädje för Molly. Hon älskar att städa. Hon älskar sin städvagn och sin fina uniform.

Och varje dag utför Molly sina uppgifter med perfektion, givetvis för att hon älskar jobbet – men också för att hon numera är i stort behov av sin lön – och av dricksen. För strax innan mormor gick bort lyckades en så kallad pojkvän försnilla alla mormors och Mollys besparingar.

Men en dag förändras Mollys strängt schemalagda tillvaro totalt! Hon upptäcker att den berömde affärsmannen Mr Black, gäst i en svit på den våning hon ansvarar för, ligger död i sin säng …