Aldrig förr har han frusit så. Snön piskar i ansiktet och kölden tar sig innanför alla lager av kläder. Daniel undrar om detsamma gäller vännerna, men vill inte klaga och framstå som svag.

Helgen med det gamla kompisgänget har helt spårat ur. Det var Ármanns idé att de skulle ge sig ut och jaga ripor på fjället. Han är guide och känner vildmarken bättre än de andra. Daniel, som hankar sig fram som skådespelare i London, hade hellre stannat i Reykjavík. Men Helena, som är civilingenjör, backade upp Ármanns förslag. När de gjorde upp planerna för jakten skojade hon om att hon hade med sig en flaska konjak – trots att alkohol inte direkt är det bästa samtalsämnet i gruppen. Till och med Gunnlaugur, som är advokat och den minst omtyckta, muttrade att han hade med sig sin pappas gamla gevär.

Alkohol och hagelbössor … tänker Daniel. Det kan inte vara en vidare bra kombination, särskilt inte med tanke på att stämningen i gruppen är egendomligt spänd ... Att vännerna dessutom överraskats av en snöstorm mitt ute på fjället gör inte saken bättre. Daniel har tappat känseln i sina frusna fingrar och börjar ge upp hoppet ...

Just då dyker konturerna av en gammal fjällstuga upp i det virvlande vita. De är räddade! Ármann slår sönder nyckelskåpet med kolven på sin bössa och lyckas efter lite lirkande öppna dörren.
Väl inne möts de av beckmörker.

Daniel går in i det lilla huset. Det är svårt att få överblick, skenet från vännernas pannlampor fladdrar kors och tvärs. Han ställer ifrån sig ryggsäcken i ett hörn och andas ut. Det är kallt i stugan, men i alla fall varmare än utanför och de är äntligen i skydd från den vinande vinden. Daniel känner hur kroppen slappnar av en smula.

Då hörs ett skrik. Ett illvrål så fasansfullt i stillheten, kylan och mörkret att Daniel får kalla kårar längs ryggraden. Skriet följs av ett tumult, och det tar en stund innan Daniel förstår att två av hans vänner måste ha stött ihop och fallit i golvet.

Sedan är det knäpptyst.

Daniel står en stund som paralyserad. Han vänner måste ha sett något. Men vad?
När rörelseförmågan återkommer tar han ytterligare några steg in i huset, ser sig om åt båda sidor men lägger inte märke till något ovanligt. Sedan riktar han lampan rakt fram, mot väggen mittemot ingången.
Och den syn som möter honom är så oväntad, så skrämmande att det känns som om hjärtat hoppar över ett slag. Daniel försöker skrika men får inte fram ett ljud.

Aldrig förr har han varit så rädd …