Allt jag inte kan säga

Det finns så mycket vi inte berättar för varandra ... Jag har en underbar dotter, men vägen till henne var lång. Jag gick igenom missfall och sorger, men berättade inget för mina kollegor på jobbet. Trots att de är fina och empatiska människor. För jag skämdes över att mitt liv inte gick på räls. Därför grät jag när jag läste kapitlet som handlar om att vilja och försöka – men inte kunna – få barn i Emilie Pines bok. Den ärliga texten gick rakt in i mitt hjärta.

För någon annan är det kanske texten om att älska och leva med någon som missbrukar alkohol som hugger tag. Eller berättelsen om att ha blivit sexuellt utnyttjad som flicka. Eller hur det är att gå in i väggen och glömma bort att var snäll mot sig själv. Och ingen kan nog läsa om hur Emilie har kämpat för att se på sig själv och sin kropp på ett vänligare sätt, utan att bli berörd. Det är klokt, ödmjukt och skriver med stor värme!

Idag är Emilie docent i modernt drama vid University College Dublin på Irland, och det märks att hon är smart. Det finns en vilja till uppriktighet i texterna – ett intelligent sökande efter sanningen och nya perspektiv.

Jag läser och läser om boken och påminns om att ingens liv går på räls. Att det säkert är flera saker mina kollegor inte berättar för mig. Trots att de alltid verkar så samlade och lyckade. Att det nog är mycket vi inte berättar för varandra och att vi därför behöver en bok som Emilies. Där vi påminns om att vi alla är sårbara och mänskliga. Att vi inte är ensamma. /Helena, redaktionsansvarig för Månadens Bok