Meddelandet drabbar Caroline med full kraft där hon står i en fullsatt tunnelbanevagn. Hennes pappa är döende. Han har bara några veckor kvar, det är så hennes syster Lena framför det. Caroline svettas, munnen är torr, händerna skakar. Så många gånger har hon önskat livet ur honom genom åren, den pappa som åstadkommit så mycket ont, som gjort henne så illa. Hon har länge lovat sig själv att inte känna, att inte reagera. Han förtjänar det inte. Ändå rinner tårarna. Hon kan inte stoppa dem hur mycket hon än försöker. Lena som befinner sig i Helsingborg bedyrar att Caroline inte behöver komma och hälsa på honom, att hon bara ville ge henne meddelandet, att hon har rätt att få veta.

Bilderna av pappan blixtrar förbi, den pappa som aldrig fanns där. Inte på det sätt som en pappa borde.  Ilskan växer i Caroline. Han har lämnat ärr i hennes själ och i hennes kropp, det han utsatte henne för är oförlåtligt. Minnena väller över henne, av en uppväxt i kaos, med ständiga bråk, där den hotfulle och våldsamme pappan väljer spriten medan den vackra mamman bara ser till sig själv och sina egna behov, inte barnens. Efter skilsmässan, alla män som passerar revy i mammans liv, spriten ständigt närvarande. Mamman som charmar alla män hon möter, som flirtar med alla. Under den kaosartade tonårstiden följer Caroline i hennes fotspår och hamnar i destruktiva relationer. Men nu har hon äntligen skapat sig ett bra och välordnat liv, långt ifrån barndomens och ungdomens misär. Hon har en älskad dotter, en fin lägenhet, ett bra jobb. Kanske är det just därför hon slutligen bestämmer sig. Hon ska åka till honom en sista gång. Visa honom att hon klarat sig bra, trots det han gjorde mot henne.  Och kanske kan hon äntligen få svar på sina frågor, få en förklaring till varför han blev som han blev. Hon tänker inte låta honom dö utan att få veta varför han gjorde henne så illa …