Mystiska mordfall på ett vintermörkt Island och i ett iskallt Finland … Deckarstjärnan Satu Rämös NYA succé!

Du har väl inte missat Hildur-serien – den nya stora nordiska deckarsuccén! Här följer vi den isländska kriminalpolisen Hildur Rúnarsdóttir och hennes finske kollega, polisaspiranten Jakob Johanson. I denna tredje, fristående del sker en rad märkliga mord på Island. Det första offret påträffas långt ute till havs …

Isafjördur, Islands västkust, december 2021. ”Ro in din akter till stationen och det illa kvickt.” Det är den nya polischefen Jónas Ingimarsson som är sitt vanliga ilskna jag den här decemberdagen när han ringer sin underlydande, Hildur Rúnarsdóttir. För ett par år sedan gick han i sjukpension från sin tjänst i Reykjavík på grund av höftvärk, men när platsen som polischef i Isafjördur utlystes, var han den enda sökanden. Han som alltid pratat nedlåtande om landsbygden kan tydligen tänka sig att bo på en liten ort om han får vara chef.
”Få fart på benen, kvinna! En snabb snurr här hos mig och sen kilar du bort till hamnen” Hildur börjar ana att varken löprundan, eller allra helst surfandet i det iskalla havet, som hon tänkt bota sin annalkande ångest med, kommer att bli av. En ångest som oftast dyker upp när hon känner på sig att något hemskt ska hända.
I hamnen kliver Hildur och kollegan, den finske polisaspiranten Jakob Johanson, ner i en liten båt, medan Hildur berättar vad hon fått veta. En dykare har hittat en död person vid en fiskodling ute till havs. Hildur tänkte först att en båtolycka inträffat, en berusad person hamnat i vattnet och förts till havs av de starka strömmarna eller att en vinterbadare simmat för långt ut. Men den döde har inte simmat någonstans under sina sista ögonblick. För kroppen hänger i en nätkasse i odlingen, och fiskarna har hunnit börja gnaga på den. Därför är det väldigt bråttom att få upp den döde.
När kroppen kommer upp till ytan inser Hildur att de har med en osedvanligt grym mördare att göra. Offrets vrister är fastbundna och en tolvkilos kettlebell har gjorts fast i repen för att hålla kroppen upprätt. Dessutom genomborras överkroppen av två metallföremål.
Men Hildur och Jakob hinner knappt påbörja utredningen innan ytterligare ett minst lika mystiskt mord sker i en annan, avlägsen del av Island. Och strax därpå ett tredje.
När de äntligen får upp ett spår, i form av en gammal isländsk juldikt, tyder allt på att ännu fler liv är i fara. Samtidigt måste Jakob ta ledigt för att ta ytterligare ett steg i vårdnadstvisten han inlett mot sin sons mamma. Men hur långt är han villig att gå för sitt barn?
Plötsligt får Hildur det allra värsta slags samtal från en polisstation i allra nordligaste Finland …

Finns svaret på mordgåtan i novellen? Nytt svårlöst fall för Hans Rekke och Micaela Vargas …

I slutet av åttiotalet åker två unga män på en roadtrip. De festar och diskuterar Celine, Hemingway och Leonard Cohen i samma fart som de kör från stad till stad ner till norra Spanien.
Tjugo år senare får professor Hans Rekke ett cold case i knät. En ung kvinna från Baskien, brutalt sönderslagen som i raseri, med en underlig märkning på kroppen. En postumt publicerad novell om en spansk vildhund blir en viktig nyckel. Och snart leder spåren rakt in i Stockholms innersta litterära kretsar ...

Baskien, sommaren 1988. ”Ska vi slå ihjäl honom åt dig?” Den blonda mannen ler retsamt mot Sandra. ”Lite drastiskt kanske”, svarar hon på engelska och rycker på axlarna. ”Då räddar vi dig i stället. Tar med dig på vår roadtrip”, fortsätter han i en lätt, ironisk ton. Sandra torkar av de utländska männens bord och ställer ner kaffekoppen och glaset med fernet. ”Var ska vi?”, vill hon fråga, men tänker att det nog är för djärvt. Samtidigt märker hon att den blonda mannens mörka vän inte alls är med i jargongen. Han tittar intensivt på henne, som om han vill varna henne för något – eller någon.

Stockholm, hösten 2008. ”Hon hette Sandra Ramirez och hittades vid en gammal ek, med huvudet indraget i en spricka i stammen.” Professor Hans Rekke räcker fram fotografiet till sin parhäst, polisassistent Micaela Vargas. Hon har sett det mesta i jobbet men ryggar ändå tillbaka. Dels beror det nog på att det fortfarande är tidig morgon. Ljuset som sipprar in i Rekkes kök i våningen på Östermalm, där även Micaela bor numera, är tunt och grått. Men det är också själva fotot. Den unga kvinnans kropp är svårt misshandlad, särskilt på vänster sida. Micaela förstår vad Rekke menar när han säger att det ser ut som två gärningsmän. En som sparkat som i blint raseri på kroppens ena sida och en mer försiktig, tveksam, på den andra. Men det underligaste är märket på offrets axel. Två djupa streck, så jämnt skurna att de måste ha tillfogats post mortem. Vad betyder det?, tänker Micaela innan hon svarar sig själv högt: ”Det andra offret”.

Rekke nickar bara lite förstrött, som om han redan är långt före henne, och Micaela känner ett stygn av irritation. Återigen inser hon att hon måste berätta om mannen hon börjat träffa. Att hon planerar att flytta ut. Men hon drar sig för det. Hoppet om det där som vibrerat mellan henne och Rekke ända sedan deras första möte är svårsläckt. 

”Samma dag som hon mördades skrev flickan en novell om en vildhund, en galgo”, säger Rekke nu och drar fram en tidning ur högarna på bordet. Innan Micaela hinner säga något börjar han berätta om galgos sorgliga öde. Att de föds upp i stora kullar för att springa fort och sedan torteras till döds. ”I novellen dör galgon vid en stor ek, precis som författarinnan själv. Och jag tror att novellen berättar mer än polisen förstod. Ars revelat veritatem.”

Hur störande det än är med Rekkes latinska uttryck så kan Micaela inte låta bli att bli nyfiken.  Och när han visar foton på ytterligare en kvinnokropp, denna gång i Danmark, är hon helt inne i fallet. Även här har offret ett märke på axeln. Har de kommit en seriemördare på spåren?