”Det var en åldrad tonåring som hade lämnat lägenheten, en pappas dotter hade med darrhänder låst dörren och skyndat härifrån. Men det var en annan som låste upp. Det var en faderlös kvinna som hängde upp nyckeln. Jag beklagar sorgen, sa de på jobbet. De ville prata om andras dödar. Hur deras släktingar gått bort. Det var som att gå runt med rubriken till ett grupparbete: Alla som valt samtalsgruppen Döden, samlas runt Eva.”

Evas pappa dör oväntat på sovrumsgolvet hemma i Luleå. Med en känsla av overklighet sätter hon sig på planet hem till sin barndoms trakter. Där hjälper hon pappans kvinna att dödstäda, konfronterar läkaren som kallar pappan för ”lurig” och går på en begravning som liknar en fars. Värst är att inte få berätta för sin pappa. Han hade skrattat gott åt att få ett annat mellannamn – Henning – av den trötta och stressade prästen.

Sen blir allt tomt. Eva återvänder till jobbet i storstaden, där hon uppmanas att tala med mindre dialekt för att låta mer avslappnad och naturlig. Alltmer ifrågasätter hon sitt beslut att flytta söderut, det hon tog nitton år gammal, påhejad av den flyttpolitik som tömde glesbygden på ungt blod.

Och vad hon ska göra med Marliden? Farmor och farfars gård som hon nu har ärvt och måste sköta ihop med den impulsiva och snåla farbror Birger. Marliden känns som Evas plats på jorden, men står hon ut med att vara där utan sin älskade pappa?

Just som allt känns som mörkast dyker kärleken upp. Larsa är en äldre halvt frånskild mjukis som ramlar in i hennes liv via en sportbar. I bagaget har han en svartsjuk exfru – som snart nästlar sig in i Evas liv …