Au revoir Agneta

Agneta har hittat sin plats på jorden, i den lilla franska byn Saint Carelle, tillsammans med bästa vännen Einar, ljuvliga Bonnibelle som syr vackra underkläder i hemlighet och älskaren (räknas en gång?) och barägaren Fabien.

Einar är visserligen dement och tror ibland att Agneta är hans döde älskare Armand. Då och då ringer han också sin 60-årige son Paul i Sverige eftersom ”Ett barn inte kan bo ensamt. Inte ens i Täby!”. Men i stort sett har de det alldeles underbart bakom klostermurarna – bland dignande aprikosträd, rosor, gamla statyer, katter och en och annan sköldpadda.

Det finns bara en sak man inte får göra; öppna aldrig porten för oväntade myndighetsbesök! Tyvärr glömde Einar säga det till Agneta, så det är just det hon gör. Intet ont anande släpper hon in ormen i paradiset …
När katastrofen väl är ett faktum tar Einar det med ro. Hans filosofi är att livet är ett hav som vi måste våga kasta oss ut i. Blir det storm så blir det storm, men vi kan också hitta ostron som det ibland finns pärlor i. Det viktiga är att våga bygga sina sandslott, trots att man vet att vågorna kommer skölja bort dem.

Men hur stadigt ett medeltida nunnekloster än står, kan det faktiskt falla i bitar av en enkel knackning på porten. Så Einar bestämmer sig med en axelryckning för att klinga av tillsammans med sitt kloster.
Men Agneta vägrar se sin vän ge upp. Särskilt när allt är hennes fel! Hon har visserligen inga pengar, men är beredd att göra precis vad som helst.

När hon en kväll ser Einar gå runt i trädgården i sina smaragdgröna sidenkalsonger med vinröda sammetskanter får hon en idé. Han är så vacker där i solens sista rosaskimrande strålar – och har han inte alltid sagt att naket säljer?

Agneta samlar ihop Fabien, Bonnibelle och Paul, för att rädda klostret. De har varken pengar, makt, ordning eller reda att slåss med. Däremot har de vansinnigt vackra underkläder ...