Manchester, England, 1973. Tina minns första gången Rick slog henne som om det hade varit igår. Inte bara den fysiska smärtan, utan också den plötsliga starka insikten om att inget någonsin skulle bli som förut.

Det hände på deras bröllopsnatt. Fram till dess hade det varit en perfekt dag. Rick såg så stilig ut i sin nya bruna kostym, sin gräddvita skjorta och sin sidenslips. Själv hade hon fått höra av alla att hon var strålande vacker. Hon hade låtit sätta upp sitt långa mörka hår i en lös knut med små blommor instuckna överallt.

Nu, fyra år senare, är deras äktenskap på väg mot vägs ände. Rick har misshandlat henne brutalt flera gånger, ofta för någon struntsak som varit omöjlig att förutse. Värst är det när han dricker. Men mellan vredesutbrotten kan han ofta vara både omtänksam och ångerfull. I början lät hon sig duperas, men det är slut med det nu.

Rick är arbetslös, så det är Tina som försörjer dem båda med sitt kontoristjobb på ett försäkringsbolag. I största hemlighet samlar hon det lilla hon kan avvara i en burk som hon gömt i köket. Det är hennes flyktkassa.

För att slippa vara hemma mer än nödvändigt jobbar Tina också som volontär i en second hand-butik. En dag när hon söker igenom fickorna på en gammal kavaj hittar hon ett brev. Det är förseglat och frankerat. Tina öppnar efter viss tvekan brevet och läser det:

180 Gillbent Road, Manchester, 4 september 1939

Min älskade Christina,

Jag är inte så bra på sådant här, som du vet, men mitt hjärta är på väg att brista så jag måste. Mitt beteende i går var oförlåtligt, men jag vill att du ska veta att jag reagerade som jag gjorde bara på grund av chocken och att det inte alls speglar mina känslor för dig. De senaste månaderna har varit de lyckligaste i mitt liv. Jag vet att jag inte har sagt det tidigare men jag älskar dig, Chrissie, och om du bara lät mig skulle jag vilja tillbringa hela livet tillsammans med dig och bevisa min kärlek för dig.

Din far säger att du aldrig mer vill träffa mig och jag förstår dig, men det handlar inte bara om oss två längre, vi måste tänka på barnet också. Jag vill vara en bra far och en bra make. Ja, Chrissie, det här är mitt klumpiga sätt att fria till dig. Snälla säg att du vill bli min hustru så att vi kan ta hand om vårt barn tillsammans. Kriget kanske kommer att skilja oss åt rent fysiskt, men ingenting kan bryta det känslomässiga bandet mellan oss.

Jag hoppas att du kan förlåta mig, Chrissie. Jag älskar dig.

Din för evigt,

Billy xxxx

Vem var Billy? Och Chrissie? Varför postades aldrig brevet? Frågorna lämnar inte Tina någon ro, och det kommer att förändra hennes liv för all framtid. 

Kathryn Hughes succéroman Brevet berättar två parallella historier om två kvinnor. De är födda med flera decennier mellan sig, men ödet för dem samman och en kvinnas olycka blir en annan kvinnas lycka.