Östra Finland, tidigt 1900-tal. Annas far bär lyktan och följer henne genom den täta granskogen. När de till slut kommer ut på andra sidan sätter sig Anna vid vägkanten, gör fötterna rena i det våta gräset och plockar fram sitt enda par skor ur knytet. Så fortsätter de grusvägen fram mot stranden där en liten skara samlats för att invänta morgonbåten. 
Farväl nu då, säger far och sträcker fram handen. Mitt i handflatan ligger en hopvikt sedel. Bete dig som folk, fortsätter han och knuffar fram henne bland de andra på landgången.
Torparflickan Anna ska börja ett nytt liv. Hennes mor har nyss gått bort och det är hög tid att hon följer sin syster Helmi i spåren och flyttar till Kuopio, den lilla staden som in Annas ögon är en riktig metropol.
Från sin plats intill båtens varma skorsten ser hon staden närma sig. Det stiger rök ur fabriksskorstenarna och på kajen är det liv och rörelse. När landgången dunsat på plats går Anna långsamt av. Plötsligt hör hon sitt namn. Bakom henne står Helmi i paletå, med hatt och handskar. Hon tittar på Annas skor och skakar på huvudet. Så går de hem till Helmi för att dricka morgonkaffe och för att Anna ska kunna byta till Helmis avlagda kläder. Hon kan inte se ut hur som helst när hon ska börja tjänstgöra hos doktorn och doktorinnan.
Annas nya tillvaro som hembiträde hos läkarfamiljen är omtumlande. Inte minst sedan hon under en av de första lediga kvällarna möter den mörkögde sjömannen Lassi. Efter det blir ingenting sig likt igen. När det visar sig att Anna väntar smått gifter de sig och likt många andra arbetarkvinnor väljer hon en brudklänning i svart. Det är mest praktiskt, den kan duga även till annat.
Och det dröjer inte länge innan Anna tvingas inse att hon står ensam i världen. Nu måste hon reda sig själv. Det finns ingen annan hon kan förlita sig på …