Att vara pojken Sven Olov på en bondgård i utförsbacke i 1970-talets Västmanland är inte lätt. Mamma är ensam på gården om dagarna med Sven Olov, hans lillebror Larsa och vovven när pappa är på jobbet på verkstan. Nåja, inte helt ensam, gamla stränga svärmor har hela undervåningen för sig själv. Och samtidigt är mamma aldrig helt säkert ifred från byinvånarna eller någon främmande som ska köpa ägg heller. De har aldrig låst. Det har ingen. Det vore högfärdigt. Skulle väcka misstro. 

Vilka kan komma in då, utan att ens knacka? Närmast ligger en gammal väckelsekåk, Stenramlet, eller bara Ramlet. Någon minuts promenad söderut bondgården Barmen. Lite längre bort ligger mjölkgården Benvarpen, kort och gott Varpen. Och Varpen och Ramlet är dödsfiender. Ingen minns varför.

Ofta får Sven Olov höra av mammas familj hur otroligt pigg och rask mamma var innan han och lillebror föddes, innan hon kom hit till gården. Nu behöver hon ofta ”luta sig” och Sven Olof kan inte låta bli att låtsas att någon strax ska kliva in i farstun, bara för att få se henne yrvaket rusa upp och låtsas feja.

Samtidigt blir lillebror alltmer excentrisk. Larsa, som är mammas ögonsten, vägrar hjälpa till med någonting och vissa dagar kan bröderna knappt se varandra utan att ryka ihop. ”Min bäste herr idiot!” hörs Larsa ofta morra eller skrika. Den ende som faktiskt förstår Sven Olov är pappa. Sida vid sida ligger de under en bil medan pappa mekar och Sven Olov pratar.

Steg för steg påbörjar pojken en ensam, vindlande och vinglig resa bort från byn och Västmanland. Genom svetsandet, skrivandet, smärtan, sorgen, slitet, sömnlösheten och så de oförklarliga blackouterna. Det märkliga tillstånd som i vuxen ålder, när Sven Olov mot alla odds lyckats bli både journalist, författare, sambo och pappa, återkommer allt oftare. Vad är det som pågår?