En solig lördag sitter Anaëlle utanför ett litet hus i en fransk by och väntar på snickaren. Han ska hjälpa henne att avgöra om det går att bygga ett sovrum på vinden. För att huset ska bli fullt beboeligt behövs en hel del annat också, men Anaëlle tänker att det får lösa sig. Hon har förälskat sig i huset! Den lilla trädgården, omgiven av en låg stenmur, och de blå fönsterluckorna med utskurna hjärtan tycks tala till henne: ”Hallå, psst, du kan bo härinne. Jag ska ta hand om dig.” En våg av lycka väller upp inom henne, och så har hon inte känt på länge. Inte sedan olyckan.

Plötsligt svänger en bil in vid vägkanten och stannar utanför grinden. En man i Anaëlles ålder stiger ur och skyndar fram till henne. Han ber genast om ursäkt för att han är sen och hjälper Anaëlle att öppna den gamla, kärvande dörren.

Thomas, som snickaren heter, har nästan alltid andan i halsen. Han arbetar kvällar, veckoslut och helgdagar för att kunna vara så mycket som möjligt på sjukhuset där hans mycket yngre lillebror vårdas för leukemi. Thomas kommer varje eftermiddag och stannar tills pojken har somnat för natten.

När han inte är hos sin lillebror eller arbetar hämtar Thomas energi genom att vara i skogen. Han har god kunskap om djur och natur, och när han klättrar upp på vinden i Anaëlles drömhus ser han direkt att hon inte är husets enda spekulant. ”Du blir inte ensam här”, säger han när han kommer ner för stegen igen. Anaëlle ser frågande ut, och inte verkar hon bli lugnad när han berättar att hon har en mård som inneboende.  

Mellan Thomas och Anaëlle växer snart en gemenskap fram. Kanske skulle den kunna utvecklas till något mer? Men Anaëlle har också en brevvän som hon har börjat öppna sitt hjärta för …