De röda barnen

Helsingfors, februari 1918. Familjen Johansson vandrar med allvarliga miner mot Hagnäs torg. I täten marscherar elvaåriga Lahja som håller sin sexåriga lillasyster Ilona i handen. De har båda vattenkammade flätor med granna rosetter. Efter dem kommer mor Helmi med gravidmagen gungande och sedan fjortonårige Aarre som ideligen kastar beundrande blickar mot sin far medan han stolt bär på faderns handklaver.

Familjefadern själv, Arvo, tågar målmedvetet mot Folkets hus, för nu är de ute i ett allvarligt ärende, i färd med att göra arbetarrevolution. Men först ska hela familjen fotograferas.

Fotograferingen och kaffestunden efteråt är kanske familjen Johanssons sista lyckliga stund. Snart är både Arvo och hans fjortonårige son vid fronten.

Juni. Ordningen är återställd. Gudskelov. Ester Hällström inser att hennes älskade Finland har drabbats hårt av krig, fångläger, döda, sårade, faderlösa. Tiotusentals faderlösa! Det skär i hjärtat.  Men även hon har haft det svårt. Hon hade en familj. En make och två adopterade barn, en son och en dotter. Men nu har hon bara flickan kvar. Kanske är det därför Ester, som bara något år senare ska bli president Ståhlbergs nya hustru, nu fullkomligt uppslukas av arbetet med att ta sig an de rödas många utfattiga, faderlösa barn?

December. Tysta slevar Elmi och hennes döttrar i sig rågvällingen. Snart slutar magen gnälla. Det är en underbar framtidsutsikt, den stundande julen har de ändå inte råd att se fram emot. När en knackning hörs från dörren rycker de till. Det är bara grannfrun som brukar komma och hon knackar aldrig. Så kliver två borgarfruar in.
Bara en kort stund senare slits Elmis båda döttrar ut genom dörren. ”Mor, berätta för Aarre, Aarre finner på råd.” ropar Lahja medan lillasyster Ilona gråter högljutt …