Edinburgh, 1932. ”Lady Rose Leveson-Gower har skrivit till mig”, förklarar rektorn på lärarseminariet för Marion. ”Hon undrar om jag kan rekommendera någon som kan undervisa hennes dotter, lady Mary, under sommaren, och då kom jag att tänka på Marion.”

Marion blir nästan arg. Hon och rektorn, miss Golspie, har många gånger talat om att Marion fördrar att undervisa barnen i slummen, framför de som redan har det gott ställt. Men hon lovar att tänka på saken.
Kanske är det mötet med Valentine, en ung kommunist och student som får henne att tro att de är ett kärlekspar, eller det faktum att Peter, hennes bäste vän på lärarseminariet, plötsligt friar till henne som gör att hon behöver någonstans att fly undan? Eller kanske är det helt enkelt behovet av en inkomst? Marions mor försörjer dem båda på sin sömnad.

Snart infinner hon sig varje dag på Admiralty House för att undervisa den unga lady Mary. Bara några veckor senare presenteras Marion för sin lilla elevs moster, hennes kungliga höghet hertiginnan av York.  Och innan Marion vet ordet av har hon tackat ja till att flytta till London för att undervisa hertiginnans två döttrar, den sexåriga prinsessan Elizabeth och tvååriga prinsessan Margaret. Det enda krav hon ställer är att hon ska få tillåtelse att införa en aning normalitet i flickornas skyddade tillvaro.

Marion tar med prinsessorna på tunnelbaneresor, till offentliga simbassänger och på shoppingturer och från sin position i kungafamiljen blir hon vittne till stora händelser som Edvard VIII:s abdikation, kröningen av Elizabeth II och andra världskrigets fasor. Hon lotsar de kungliga flickorna genom allt detta, lika nära som en mor.

Men Marion Crawford får göra stora uppoffringar som familjen Windsors förtrogna. Äktenskap, barn, egna åsikter – allt tvingas hon offra i skuggan av den kungliga glansen. Och en dag rasar allt. Plötsligt förvägras Marion all kontakt …