Den underjordiska järnvägen

Det är 1850-tal i den amerikanska södern. Bomullsfälten ligger vidsträckta och vita i den gassande solen. Det är goda tider för bröderna Randalls plantage, men slavarna som sliter där år ut och år in är fråntagna allt mänskligt värde. För att statuera exempel och hålla maktordningen i balans är misshandel, tortyr och mord återkommande inslag i vardagen. Att rymma eller inte kunna uppvisa papper utanför plantagen straffas med döden, ofta en makabert utdragen och plågsam sådan.

Men det finns de som vägrar acceptera terrorn, och inte bryr sig om konsekvenserna. När slavflickan Cora är 11 år gammal rymmer hennes mamma från plantagen och lämnar allt bakom sig, även sin dotter. Coras värld rasar samman när hon blir tvungen att klara sig på egen hand.

Men en kväll förändras allt. Det är fest med lekar och dans och den lille pojken Chester drar med sig Cora och vill att hon ska hjälpa honom att anordna kapplöpningar. Efteråt ger sig alla iväg för att äta. Alla utom den nye slaven Caesar som dröjer sig kvar. De känner inte varandra men han tar henne om armen och viskar: Jag ger mig av snart, och jag vill ha dig med. Som lyckobringare.

En stund senare dyker bröderna Randall upp på festen och stämningen blir omedelbart spänd. Plötsligt ger sig slavägarna på lille Chester och Cora kastar sig fram för att skydda honom. Det tar flera dagar för henne att återhämta sig från misshandeln hon får utstå, men när skadorna börjar läka bestämmer hon sig. En natt utan månljus ger de sig av, Cora och Caesar, mot den första stationen på slavarnas underjordiska järnväg. Det de inte vet då är att de inte alls har det försprång som de räknat med. Slavjägaren Ridgeway, som fortfarande är på jakt efter Coras mamma sedan hon försvann, är dem hack i häl, och tänker göra allt i sin makt för att inte dottern också ska komma undan …

Deras första anhalt blir South Carolina, precis på andra sidan delstatsgränsen. De är fortfarande kvar i södern och har en lång väg kvar att färdas mot de fria staterna. Fortfarande verkar lynchmobbar och slavjägare vänta runt varje hörn. Det blir en lång och vindlande resa där de överallt konfronteras med mer eller mindre samma brutala våld och samma fördomar. Men Coras resa lär henne också en hel del om världen, och efter ett instängt liv på plantagen upptäcker hon också mer om sig själv.

I verkligheten var det som kallades den underjordiska järnvägen ett nätverk av personer som kallades ”konduktörer” som hjälpte slavar att fly norrut. Gömställen kallades ”stationer” och de som tog in människor i sina hem gick under namnet ”stinsar”. Det sägs att ungefär 100 000 personer flydde och räddades via järnvägen, som var mest aktiv mellan 1850 och 1860. Colson Whitehead har berättat att han som liten alltid såg framför sig en riktig järnväg, och hur besviken han blev när han förstod att den ”underjordiska järnvägen” var en metafor. Här har järnvägen antagit bokstavlig form, mil efter mil, och den läsare som åker med är garanterad ett hjärtekrossande och rasande spännande äventyr.