Din Margot

Helsingfors, 2011. ”Vem är Margot?” Mamma hejdar sig mitt i fönsterputsningen, stirrar på brevet i Viljas hand. Plötsligt är det tystare i lägenheten än den hemska oktoberdag då Vilja fann sin pappa död. ”Vem är Erich? Vems brev är det?”

Först är mamma tyst medan färgen försvinner i ansiktet. Så tar hon upp trasan igen och vänder ryggen till medan hon nästan viskar, långsamt. ”Jag vet att det fanns en Margot. Någon som kallade din pappa Erich. Men jag vet inte vem hon var. Och bryr mig inte om att få veta det nu heller. Snälla du, riv sönder de där breven.”

Östberlin, 1983. Vi ska göra ett hem av det här, tänker Rosa. Det kommer att ta sin lilla tid, men här ska hon och hennes man Markus och barnen, Matias och lilla Vilja, bo och leva. Här ska Markus, som utsetts till Kansan Voimas Berlin-korrespondent, ta ett nytt steg i sin karriär och hon själv ska skriva sin roman. Men medan Markus varje morgon ger sig av till presscentret i hjärtat av staden, omgivet av Alexanderplatz, TV-tornet, världsuret och Rotes Rathaus, kämpar Rosa mot utmattningen efter ännu en vaknatt med Matias hosta och Viljas gråt. När ska hon någonsin hinna skriva? Och snart är det jul.

Så, på själva julafton, efter ett enerverande telefonsamtal med svärmor, fattar Rosa beslutet att hon behöver frisk luft. Och ute på den regnvåta gatan händer det. En traumatisk händelse som skänker Rosa det hon mest av allt behöver i sin isolerade tillvaro, en väninna. Snart är Rosa och Ute, som kvinnan heter, oskiljaktiga.

Berlin, 2011. Ett flortunt snölager täcker marken den krispiga morgon när Vilja knackar på hos sin mammas väninna, Ute. Vid köksbordet lämnar hon över brevbunten hon hittat och ber om hjälp med att ta reda på sanningen. Kärleksbreven där Margot också skriver om Vilja, som hon kallar för Kastanj, som om hon vore hennes egen dotter …