Unni springer, flyr från prästens lust och ondska, mot sitt barn. De ger sig av samma dag; Unni, hennes son Roar och mannen hon älskar. Armond lämnar sin båt ofärdig och följer henne upp i bergen. Bara Unni vänder sig om och kastar en blick över axeln mot den skärva av Norge som varit deras hem. Allt hon äger är kläderna på kroppen och den röda läkeasken. Roar sover som ett knyte på hennes mage med krypbenen uppdragna mot kylan, och inuti henne finns ett litet växande äppelfrö.

De tar sig genom det förrädiska snölandskapet, där vackra snöflingor snart byts mot piskande isvind. Armond virar sin halsduk om Roars barnkropp och går först mot blåsten. Men när de korsar gränsen mot Sverige dansar solstrålarna över marken, och just som Unni är på väg att ge upp finner de ett ödetorp. Mitt i skogens kallhål, där träden släpper fram en öppning mot himlen, ligger deras glänta. En förfallen gråtimrad liten stuga, omgiven av förvildade syrener, vinbärsbuskar och två åldrade äppelträd.

Armond tar Unnis hand. Här kan de stanna. Han lyfter Roar upp i sommarluften, som att de hörde samman. Han som inte ens behövt följa med, som kunde stannat säker vid havet i Norge. Men hon vet att han känner samma sak som hon. Dit den ena går, vill den andra följa. Armond skrattar mot Unni och ber henne dansa med honom. Det är sommar och lördag.

Men snart tvingas den lilla familjen huka under naturens och skogsbondens brutala nycker i det nya landet. Livet blir hårt och svälten lurar runt hörnet. Precis som onda män ... Unni gör allt för dem hon älskar – och saker sker i den lilla stugan som får efterverkningar långt fram i tiden …