Det är strax före midnatt. Trött och ouppmärksam låter riksdagsmannen Mikael Petersen (M) sitt twitterinlägg gå i väg. När han vaknar är det mesta annorlunda. Kolonialherre, fucking rasist – det är ingen hejd på tillmälena. Mikael inser att han inte längre är en belastning bara för sig själv, utan också för partiet.

Så vänder det. Dom därute, nätets anonyma trollbrigader, hittar honom. Och de älskar det han skriver. Ju grövre, desto fler följare, likes och kommentarer. Äntligen har han blivit någon, äntligen är han älskad. Och karriären i partiet tar fart igen ...