En nästan perfekt dag

Det är en dag som så många andra i Katharinas liv. En av alla de där röriga, kaotiska dagarna. Hon har blivit kallad till dottern Hellis skola. Dörren är tung att öppna, och genast slår lukten emot henne. Den där speciella skollukten, som finns i alla skolor hon känner till, förutom musikskolan där hon själv arbetar.

Katharina skyndar genom korridoren, svänger runt ett hörn och sedan ett till. Sedan står hon utanför glasdörren som skiljer delen med skollukt och linoleumgolv från den trivsamma delen med kaffedoft och mattor.

Katharina ser sin elvaåriga, bångstyriga dotter lång väg. Hon sitter på en stol utanför expeditionen med hoptvinnade pappersbitar upptryckta i näsan. Den är redan knallröda och faller ut när hon far upp från stolen.

”Äntligen” ropar hon, böjer sig framåt med din blödande näsa och träffar pricksäkert mattan och sina egna skor. Katharina ser ett blodspår från glasdörren till expeditionen.

Sekreteraren, vars namn är så intetsägande att Katharina glömt det – Lehmann? Kaufmann? Neumann? – är rasande. Hon ligger på knä och försöker gnugga bort blodet med en trasa.

”Det här håller inte, att er dottern blodar ner överallt. Nu måste jag skrubba hela förmiddagen, och eländet går ju inte bort.”

Efter en uppslitande dispyt flyr Katharina och hennes dotter fältet. De hoppar in i bilen, och trots att vindrutan är immig trycker Katharina gasen i botten. Kort därpå ställer hon in sin musiklektion, som ska börja om tre minuter.

Många av Katharinas dagar ser ut så här, och hon har lärt sig att navigera ganska säkert i röran. Hon försöker vara en bra mamma till Helli och den sjuttonårige Alex, samtidigt som hon försöker acceptera den veckopendlande maken Costas beslut att stanna på en firmafest i Berlin över natten. Men Katharina bär på en hemlighet …

Blev livet verkligen som hon ville? Vad hände med alla drömmar? En nästan perfekt dag är en omtumlande relationsroman full av igenkänning, värme, humor och svärta.