Pappan har levt ensam i många år, besvärlig att ha att göra med och begränsad av sina neuroser. Men han var också en hederlig och ärlig person som ville ha ett vackert liv. Medan dottern tömmer rummen efter hans död gör hon en upptäckt: hon lever lika ensam som han har gjort. Hur kan det komma sig?

Frågan kastar henne bakåt till den egna familjehistorien. Den om samhället, om kyrkan, om de som inte passar in. Som den prostituerade Anna Johannesdotter, som levde i 1800-talets Stockholm, där hon skrev sina levnadsminnen i en ensamcell på häktet. Olycklig, bråkig, övergiven.

Varför blir man som man blir? Går det att ändra på sig själv? Vad måste man ge upp?