Floden sjunger ditt namn

Barbados, 1834. Natten är som mörkast och Rachel springer. Grenar river hennes hud och stegen får fåglarna att lyfta med ett skri. Med raspiga andetag drar hon ner den fuktiga luften i lungorna. På tungan känner hon dess sumpiga smak och en sur biton av sin egen rädsla. Vad har hon gjort?

Hon vänder sig hastigt om och ser siluetten av plantagens väderkvarn torna upp sig i mörkret. Än är det inte för sent. Hon kan klättra tillbaka över muren och smyga över fälten med sockerrör, återvända till sin hydda och sovmattan som är tunnsliten efter fyrtio år.

Dagen innan samlade husbonden alla slavarna framför det stora huset. Han höll sitt anförande kort och berättade att kungen avskaffat slaveriet i Karibien. De var fria. Hoppet hann precis tändas när han förklarade att de ändå måste stanna kvar på plantagen och arbeta i sex år till. Bredvid stod uppsyningsmannen och husbondens fru och barn. Den vita kvinnan hade ett uttryck av förakt i sitt ansikte.

Det var då Rachel tog sitt beslut. Hon kan inte vänta i flera år till. Fem barn har de tagit ifrån henne. Micah som såldes på marknaden innan han ens fyllt tio. Mary Grace som slutade prata efter att uppsyningsmannen överföll henne på fältet en natt. Cherry Jane som hämtades till stora huset på grund av sin ljusa hy. Thomas Augustus som var svag och liten. Och Mercy som de såg något ”brunstigt” i. Var finns de nu?

Rachel börjar springa igen. Varje kvist som bryts låter som gevärsskott och agapaddornas läten förvandlas till slavjägarnas rop. Hon måste vidare. Hon måste få svar.
Sökandet tar henne bort från Barbados, längs en flod djupt in i brittiska Guyana och över havet till Trinidad.