Föda åt min hämnd

Saint Inglevert, Frankrikes norra kust, september 1940. Det har snart gått tre dygn sedan Sebastian och de andra unga piloterna i Luftwaffe sov ordentligt. Det ena uppdraget avlöser det andra, sen börjar avtrubbningen sätta in, och känslan av att ingenting spelar någon roll uppfyller dem. Inte ens Pervitinet de knaprar i sig hjälper längre.

Ändå är det just när Sebastian är uppe i luften, i den trånga sittbrunnen i sin Messerschmitt 110, som han känner sig lycklig. Det är hit han strävat hela tiden, ända från barndomen. Här känner han sig som spjutspetsen som susar in i framtiden. Det är för att uppfylla drömmen om att bli pilot som han utsatt sig för alla umbäranden. Och han insåg tidigt vilken väg han då var tvungen att gå.

Han deltog i SA:s läger, bodde i baracker med unga män som han inte hade något gemensamt med, förutom en och annan som också kände sig främmande inför råheterna, ederna och övningarna. Han bet ihop och härdade ut. Och när väl studierna började, då lättade det. Han upptäckte att det fanns fler som han. Men nu är alla nyutbildade piloter, oavsett om de är hängivna den nazistiska regimen eller ej, mitt uppe i ett krig.

Länge har han trott att ingenting kan mäta sig med den lycka han känner uppe i luften. Men det var innan han mötte Anna. Redan från första stund är det självklart för dem båda att det är hos varandra de ska vara, alltid. Och Sebastian längtar – om bara en månad ska de gifta sig. Till dess skriver de brev.

Men mitt under en bombräd sker det som inte får hända. Sebastian hör ett hackande ljud från motorn och inser att han måste vända om. Det är en handling som får förödande konsekvenser …