Hekneväven

Butangen, Gudbrandsdalen, 1903. Vildrenarna kommer nedför fjällsidan som ett franskt kavalleri, men stoltare, tätare och snabbare. I två dagar har unge Jehans Hekne spejat. Nu lägger han sig på mage och följer dem med blicken. Men när han väl får sikte klickar geväret och tillfället är förbi.

Men Jehans kan inte ge upp. Han måste lösa årets arrendeskuld till Osvald Hekne. Det är ett invecklat avtal. Adolf och Ingeborg, de fattiga torparna som Jehans bott hos sedan han som tolvåring lämnade prästgården, har sluppit undan med lättare sysslor på Hekne mot att de förser gården med renkött och annat vilt. Nu är de gamla och Jehans har tagit över. Men Osvald tvingar honom allt oftare till fler dagsverken.

Så vänder både vinden och jaktlyckan. Plötsligt ser han den, en sarv som måste väga bortåt nittio kilo. Jehans siktar och trycker av. Och visst är renen träffad. Men någonting är fel. Skottet lät inte som vanligt. Renen har träffats även av en annan kula. En främling träder fram. En ung, välklädd man som talar engelska, men även lite norska, och presenterar sig som Victor Harrison.

Från den stunden förändras allt, för både Jehans och engelsmannen …

När prästen Kai Schweigaard sköter om Astrid Heknes grav grubblar över hur han ska kunna gå vidare. Han känner sig, trots att så många år förflutit, fortfarande skyldig till hennes död. För många år sedan kom han hem till prästgården med Astrid i en kista och hennes son Jehans i knät, klädd i ylletröjan hon stickat. Ett litet bylte han lovat beskydda och försökt ge bildning och fostran, men som lämnat honom. Kommer de båda någonsin kunna försonas?

Allt oftare känner Schweigaard att något kallar på honom. Är det Astrid, Systerklockan nere i Lösnesvatnets djup eller den över trehundra år gamla Hekneväven som sägs finnas i trakten? Ju mer han grubblar, desto större blir hans besatthet.

Samtidigt drar en ny tid, fylld av såväl umbäranden som framtidstro, in över den avlägsna norska byn …