In mot stenig strand

Dagmar lackar naglarna röda i nya köket medan det rivs nere i centrum. För infödda Södertäljebor är rivningarna en sorg, men inte för Dagmar, hon är ny här, har inte knutit an till det gamla. För henne finns det bara gott i det nya, en vibrerande spänning och fräschör. Hon andas byggdamm med tillförsikt och det är skjuts i steget när hon går ner på stan, det gamla ligger bakom. Barnen är större och Holger är hemma, inte alltid, men oftare. Det var hon som räddade honom.  

Att bryta upp från livet som sjömanshustru på västkusten och bli stadsbo var lättare än Dagmar någonsin hade kunnat tro. Hon och familjen bor nu i lägenhet två våningar upp, men aldrig har hon stått stadigare på marken. Rinnande vatten i kranen, en make som kommer hem varje helg och befrielsen i att inte alla hon möter vet hela hennes historia. Men ju mer hon önskar frysa tiden desto snabbare verkar den rusa. Hon skurar handfat medan samhället och världen förändras, hon rullar köttbullar medan barnen påbörjar sin resa ut ur barndomen. Och oron, hennes ständiga följeslagare, när allt är som ljusast visar det sig att den hela tiden var befogad.