Kärlekens idioter

Hon måste se gropen med egna ögon. Ett kastanjeträd kan inte bara försvinna av sig självt. Inte ens här i Bävan, där bävrarna är fler än människorna. Så Simona drar en tröja över nattlinnet och går ut i mörkret. Tassar fram till Gertruds tomt och stannar vid ett par höga buskar. Så snavar hon till och stöter emot något mjukt. Som andas!

”Herregud, förlåt”, viskar kroppen. ”Jag borde sagt till med en gång, men jag kände mig så fånig som stod här. Trevligt att träffas.”
”Inte trevligt alls”, snäser Simona tyst.
”Ska du säga”, viskar rösten tillbaka. ”Jag trodde det var den lokala galningen som dök upp”.
”Det kanske det var också.”
”Eller så är jag den nya lokala galningen.”
”Vem är du?”
”JP, efter Jean Paul Sartre. Jag har precis flyttat in i sjöstugan.”
De står tysta i buskarna ett tag.
”Jaha, går du ofta hit?”, viskar JP.

Nej, Simona brukar inte smyga runt på Gertruds tomt mitt i natten. Eller på dagen. Gertrud bjuder inte direkt in till kontakt. Hon blev bibliotekarie på den tiden då man jobbade på bibliotek för att man var introvert och älskade litteratur. Nu är hon pensionär och lever ett stilla liv tillsammans med sin själsfrände sedan 70 år tillbaka: kastanjeträdet Alice B Toklas. Som nu verkar ha blivit uppryckt med rötterna av Guds hand eller liknande …

Simona sneglar på gestalten bredvid sig i mörkret, JP. Det måste vara han som körde förbi tidigare i dag i en gammal Chevrolet med Vivaldis violinkonsert Våren strömmande ur det öppna fönstret. Vad gör han i Bävan?

Ja, det undrar JP också. Han vet bara att han behövde en förändring. Så han sålde antikvariatet där han levt hela sitt liv, skänkte bort 30 000 böcker och satte sig i bilen tillsammans med sin katt Martha Gellhorn för att köra mot Bävan, platsen där historien om honom faktiskt en gång började.

Just det vet Simona inte ännu, men hon känner ändå att hon kanske borde var snällare, så hon viskar mjukt: ”Två glas rött. Det ena är till mannen längst bort i baren.”
Sen undrar hon om hon kanske verkligen har blivit galen som står här i mörkret och låtsas beställa vin från en osynlig bar.

För i vanliga fall är Simona en mästare på kontroll. Hon skriver listor på allt hon vill komma ihåg och allt hon måste förtränga. Alla räkningar betalas i tid, hon driver sitt eget sågverk, tar ensam hand om sin son Albin och ringer inte ens upp sin ex-man för att skälla ut honom mitt i natten.

”Tack”, viskar JP.
”Skål”, säger Simona.
Stilla står de bredvid varandra med sina osynliga vinglas och stirrar ner i gropen.
”Har du hört om boken?”, viskar JP. ”Den försvunna ...”

Det har inte Simona. Så JP berättar historien för henne – om passionen i Bokslottet. Det som står bland ekarna i Bävan som en bleknad och sliten rosa bakelse.

Och något sätts i rullning den där natten. Snart kommer nycklar till gömda portar hittas, 30 000 böcker göra sig påminda och hjärtan börja slå så högt att marken i Bävan skakar …