Coronado Island, Kalifornien, maj 1966. Tudorhusets spröjsade fönster glimmar som ädelstenar i skymningen. Palmblad vajar i den muromgärdade trädgården, poolens vattenyta pryds av levande ljus och i eken hänger glimrande lyktor. Bland gästerna rör sig servitörer med silverbrickor fyllda med champagneglas.

Tjugoåriga Frankie McGrath vet vad som förväntas av henne ikväll. Hon ska utgöra själva sinnebilden av en väluppfostrad ung dam, leende och blid. Hennes bror, Finley, är sen till sin egen avskedsfest. Men så plötsligt ramlar han in genom trädgårdsporten, i sällskap med sin bäste vän, Rye Walsh. De har båda tagit examen från militärhögskolan och ska göra sin plikt och kämpa mot fienden i Vietnam.

”Kvinnor kan vara hjältar.” Rösten bakom henne får hjärtat att slå dubbelslag. Det är filmstjärnesnygge Rye som yttrar orden. Frankie har smugit sig undan i sin fars arbetsrum där de nu båda betraktar ”hjälteväggen” med bilder på släktens män. Kvinnorna finns bara avbildade på bröllopsfoton. Där och då slår ett frö rot i Frances hjärta – hon ska gå sin egen väg.

”Mamma, jag har gått med i arméns sjuksköterskekår. Jag ska till Vietnam. Jag kommer att vara där samtidigt som Finley!” Frankie har gått ut sjuksköterskeutbildningen som kursetta och klarat arméns grundutbildning med bravur. Men inget har förberett henne på vad som väntar.

36:e evakueringssjukhuset. Vietnams kust. Det är olidligt varmt och fuktigt. Frankie ligger utslagen på sin fältsäng när dörren slås upp och två kvinnor i blodfläckiga kläder stormar in. Frankie vet det inte än, men vänskapen med Ethel och Barb kommer att bli hennes räddning – både under och efter den mardrömslika tiden i Vietnam. En oförutsägbar tillvaro där kampen för att rädda liv pågår dygnet runt och där många gör allt för att få uppleva en liten skärva av hopp – och kanske, kanske kärlek …