Längst in i skogen

Det är tyst och lugnt på museet och det bleka vinterljuset reflekteras i montrarnas glasrutor. Maj står med lille Ingmar på höften och känner hur sömnig hon är. Hon ruskar lite på huvudet och ser sig om efter barnen. Borta i hörnet betraktar Tore ett termitbo i genomskärning, medan Britt och Marianne leker på golvet.
Alice, den äldsta, ljuslockig och klädd i röd kappa, står lutat mot ett skåp med fjärilar och spanar kisande genom det långa galleriet.
”Vi har stängt nu!”, utbrister en vakt som går förbi.
Maj ber om ursäkt. Med Ingmar på armen går hon i riktning mot utgången. De tre yngre barnen följer efter, men Alice står fortfarande kvar vid fjärilsskåpet. Så snor hon runt och rusar i väg genom galleriet. ”Alice! Inte det hållet!”, ropar Maj efter henne.
Men Alice springer vidare, längre in i galleriet, fortare och fortare, med flygande lockar.
Överkonstapel Nils Gunnarsson har just konstaterat att han inte har råd med en ny vinterrock, när han ser Ellens familj utanför domkyrkan. De är festklädda.
I nästa ögonblick kommer ett brudpar ut. Brudens slöja är fäst med ett silverglittrande pannband med tygblommor vid varje öra. Över axlarna bär hon en boa i vit päls.
Bruden är Ellen. Och brudgummen är direktör Georg Forsell.
 Ofrivilligt går Nils närmare. ”Jag behöver tid att tänka”, hade Ellen skrivit till honom i sitt brev. Han hade gett henne tid.
Det börjar snöa. Stora duniga flingor. ”Snö i brudens krona, vad betyder det?”, frågar en kvinna.
”Rikedom”, svarar någon annan.
Nils går mot spårvagnshållplatsen. Han fryser i sin slitna rock. I ögonvrån ser han brudparet kliva in i en Cadillac och försvinna i det virvlande snöfallet. Kommer han någonsin få träffa Ellen igen?
En månad senare dyker tillfället upp – när en flicka försvinner inne på Naturhistoriska museet …