Roland Baines vaknar av babyns skrik. Han stapplar ur sängen, lyfter upp barnet ur spjälsängen och håller det tätt intill sig. När han gett sin son nappflaskan sätter han sig i gungstolen, med babyn sovande mot sitt bröst. Genom de franska fönstren har han utsikt över en smal Londonträdgård.

Som så många gånger förut tänker han på brevet han en morgon hittade på sin frus huvudkudde. ”Försök inte hitta mig. Jag älskar dig men det här är för gott. Jag har levt fel liv. Var snäll och försök att förlåta mig.” Bredvid låg hennes husnycklar.

Rolands trötta tankar söker sig förbi nuets bekymmer med att få vardagen som ensamstående förälder att gå ihop – till minnet som alltid återkommer.

Det är pianolektionen igen. Han är elva år och befinner sig på en internatskola, trehundra mil från sin mors beskyddande kärlek. Världen är fullt upptagen med att hämta sig efter andra världskriget, och bryr sig inte om en pojke som kämpar med att spela första preludiet ur Bok 1 av Bachs Das wohltemperierte Klavier.

Lärarinnan, miss Miriam Cornell, sitter tätt intill honom på pianopallen. Hon doftar rosenvatten och hennes skönhet döljs av den stränga minen. Återigen spelar han fel och hennes missnöje yttrar sig som en fnysning. Så hittar hennes fingrar insidan av hans lår, precis där hans grå kortbyxor slutar och nyper honom hårt. Hennes hand är kall när den rör sig uppåt innanför kortbyxorna …

Roland har försökt, men kan inte glömma. Kärleksrelationen med pianolärarinnan har gett honom ärr för livet – men också ett skört minne av kärlek som aldrig försvinner. Hur kan han hitta en väg framåt?