Miraklernas höst

Oktober 1953. Havet är blygrått och det doftar starkt av diesel. Det är inte så här Margareta tänkt sig sin första resa, en fyra timmar lång färd med färjan mellan Trelleborg och Sassnitz. Hon är en oerfaren resenär men i restaurangen tar hon mod till sig och äter en räksmörgås och dricker ett glas vitt vin medan medresenärerna forskande betraktar henne. Det hör inte till vanligheterna att en ung kvinna reser ensam, men ingen av de andra passagerarna vet vem hon är eller vart hon är på väg.

Det är bara väninnan Ulla-Karin som känner till hemligheten, och hon kommer tiga. Och förhoppningsvis kommer ingen därhemma på Östregård hinna märka att Margareta är borta. Där är alltid mycket folk. Alla fars affärsbekanta, församlingsmedlemmar, kamrater till hennes bröder, många grannar. Men om någon upptäcker att hon är borta ... Vad ska hon säga?

När det är en timme kvar av båtresan går Margareta ut på däck. Luften är kall och det ligger en lätt dimma över havet, men hon tycker sig ändå se Kap Arkona. Namnet hon hört så många gånger på radions sjövädersrapport och som hon alltid tyckt är olycksbådande.
 
Allt är bara en ändlös rymd av hav och himmel. Hon tycker inte om det. Vattnet får henne att tänka på sjön Hindsen därhemma. Hon tycker inte om den heller. Hon har suttit vid dess strand så många gånger och väntat på sin storebror, Evert. Hon kommer aldrig att glömma hur det är att vänta och inte veta hur illa ställt det är med honom.

Det är där vid sjön hon insett att världen inte är riktigt klok och att den som styr och ställer i hennes och Everts värld är deras far. Ja, affärsmannen, tillika Missionsförsamlingens ordförande, har en oinskränkt makt över sin familj på Övregård. Och kanske över alla andra i det lilla samhället Hult?

Men en dag sker – genom den osedvanligt musikaliske Everts försorg – ett mirakel …