”Det gick mycket energi åt att förena barnet hon varit, med kvinnan hon blivit. Att försöka se gården, huset och livet med ögonen hos en vuxen, med ett eget barns behov i åtanke. Framförallt kändes det ogörligt att foga samman den mor hon snart skulle bli med de bitar av barndom hon hade omkring sig här.”

För första gången på tjugotvå år, återvänder Majalis till sitt barndomshem i den lilla fjällbyn Vuojat. Hon väntar sitt första barn, samtidigt som hon nyligen blivit föräldralös själv, och som om inte det vore tufft nog har också barnets far lämnat henne för en annan kvinna.

När hon kliver in i den lilla hallen luktar det instängt. Här har ingen satt sin fot på flera månader och huset är utkylt. Utan att tänka plockar hon hemtamt upp ett par av mammas hemstickade tjocksockor som finns på samma ställe som de alltid gjort, i näverkonten på väggen. Nu gäller det att få igång en brasa i köksspisen och få upp värmen i huset. Hämta vatten i sjön. Allt annat kan hon tänka på sen …

På väggen sitter fotografier på gamla släktingar. Vissa av dem ser så barska ut att hon faktiskt blir lite illa till mods. Vad tänkte de om vad hon gjort? Och om vad som hållit henne borta fram tills nu?

Medan mörkret sänker sig utanför huset, hittar Majalis sin mammas dagböcker. I dem hoppas hon hitta svar på varför allt blivit som det blev. Då hörs knarrandet av steg och innan hon hinner säga Stig in står han där i hallen. Stigga, hennes mammas kusin, en person som minst av alla har rätt att döma henne efter vad han gjort hennes familj …

Men inget förenar så mycket som en gemensam fiende. Snart bildar hon en treenighet med grannarna Stigga och Torsten för att försöka stoppa den hotande exploateringen av marken och berget. På samma plats där en kvinna vid namn Nienna brottades mot herrarnas råa hänsynslöshet, för över fyrahundra år sedan …