När vi var fåglar

Morne Marie, Trinidad, dåtid. För Yejide finns det inget bättre än att sitta i sin mormors knä: tobakens söta doft, gungstolens mjuka rytm, kullarna som böljar grönt och så mormors ansikte fullt av berättelser. Hon talar om de mytomspunna fåglarna …

Port Angeles, nutid. Stan ser inte alls ut som Darwin tänkt sig. Han har föreställt sig skyskrapor, glittrande butiksfönster och uteserveringar med finklädda människor, men stan är trång, fattig och myllrar av folk. Han har liftat hit på flaket till en pickup eftersom han har fått det enda jobb som står till buds: på Fidelis kyrkogård.

Han har kontrakt på sex veckor och om han klarar sig bra kanske de behåller honom. Men det känns som att han skrivit på sin egen dödsdom, för han är rastafari och får egentligen inte befatta sig med döden. För att smälta in i storstan har han brutit mot ytterligare en regel och klippt av sig allt sitt hår.

Kyrkogården är omringad av en stenmur och vid ingången öppnar sig en hög järngrind som toppas av årtalet 1806. Han tvekar och spanar in. En lång uppfart leder till en betongbyggnad där några män står lutade mot väggen. Så går han in för att möta chefen och de andra dödgrävarna och från den stunden förändras allt …

Morne Marie, nutid. I tre dagar har Yejide legat till sängs i släkten St Bernhards stora vita hus och lyssnat på stormen. Det har gått tre dagar sedan hennes mamma la sig ner för att dö i sovrummet längst ner i hallen. Yejide väntar på att bli kallad dit, innan det är för sent. Men hon bävar, relationen med mamma har aldrig varit enkel.

När stormen når sin kulmen möts Darwin och Yejide på Fidelis kyrkogård. Båda har något den andra behöver. Och båda bär de på familjehemligheter. Snart tvingas de möta både det förflutna och framtiden. Samtidigt som livet i den myllrande gamla staden hotas av de allra mörkaste kriminella krafter …