Paradishamn

Vid Mölle tågstation kommer turisterna snart att flockas. Hotellet med tornet, beläget högst uppe på kullen, står redo efter vinterns stiltje. Kanske är gästerna inte lika många som de en gång var, då tågen gick direkt från Berlin, men de är ändå betydande i antal.

I en av de små fiskarstugorna i Mölles södra utkant lutar sig Hilda närmare fönstret och låter blicken vandra över bergssidan. Där uppe på höjden ligger det, hotellet dit hon ska återvända imorgon och där hon ska servera sommaren lång. Som hon har längtat!

I fotogenlampans sken ser Hilda plötsligt sin egen spegelbild. Ansiktet som är ett virrvarr. Defekten hon fötts med och det tunna håret. Allt som hon inte kan göra något åt. Men som far brukar säga är det inget att bry sig om.

Morgonen därpå är stora ankomstdagen och Hilda skyndar på sina steg. Att åter få klä sig i klänning och gå genom byn är en lycka som gör henne stolt och rak i ryggen. Kanske kommer hon kunna få fast anställning till hösten?

Men väl på hotellet får Hilda reda på att ryktet hon hört är sant. Mor-Karin, som äger hotellet, har åkt till en hälsobrunn norrut. Och den som kallats hem från Köpenhamn för att styra och ställa är hennes dotter, Ester.
Den tjusiga Ester är fast besluten att driva verksamheten efter eget huvud. Hon placerar genast Hilda i den ångande heta bykstugan, långt från flärdfulla gäster och sprittande musik. Vidare tar hon ner de tunga sammetsgardinerna i matsalen och ger de bästa rummen till sina egna vänner. Bland dem finns den attraktive författaren Carl, vars intresse hon hoppas fånga.

Men när Carl en dag stöter på den belästa Hilda i hotellets bibliotek, ja då ritas spelplanen om. I en virvel av salta bad och festliga middagar spiller konflikten mellan Ester och Hilda över i ett drama med mycket höga insatser.

En bedövande vacker sommarkväll ställs allt på sin spets vid de branta klippornas kant …