”När flickan var sex år bestämde sig pappan för att lära henne simma. Hon var fortfarande väldigt liten och tunn, eftersom hon vägrade äta, och livrädd för vatten. Herrn stod i poolen och ropade att hon inte skulle vara en sådan fegis. Frun satt i en vilstol i trädgården och tittade på. Flickan tvekade men gick sen försiktigt ner för trappan. Hon darrade som ett löv. När hon hade vatten upp till midjan drog pappan henne till sig och dök i. Flickan skrek och klamrade sig fast. Men efter en stund lyckades han få henne att flyta på det djupa, medan han höll henne under magen. Hon lärde sig snabbt, flickan. Allt lärde hon sig rekordsnabbt. Hon började paddla med allt stadigare och säkrare tag, huvudet ovan ytan, kroppen som vilade i pappahänderna. Herrn log och ropade: ”Mer, mer, mer.” Flickan blev hela tiden duktigare och plaskade på full av självförtroende. Frun satte sig upp och tog av sig solhatten. Plötsligt tystnade herrn. I samma ögonblick släppte han flickan och drog sig undan henne, samtidigt som han såg på sin hustru med en självbelåten blick.”

Det är Estela som berättar. Hon har varit familjens hembiträde i flera år. Nu sitter hon inlåst i en fängelsecell.

När hon kom till familjen var hon ung. Hon tänkte bara stanna i Santiago ett år. Samla ihop pengar så hon kunde laga takplåten på sin mammas lilla hus. Sen skulle hon resa tillbaka till södern. Till regnet, musslorna på stranden och mammans berättelser. Men hon fäste sig vid flickan, och vid gatuhunden som började komma förbi när hon är ensam. Hon blev kvar. Med tvätten, disken, smutsen ... Och hon såg vad som fanns bakom den fina fasaden: En man med sadistiska drag, en kvinna som gömde tabletter i nattduksbordet – och en liten flicka med onormala raseriutbrott.

Vad hände egentligen i det där stora huset?