Sanningen om ostrondykerskan

Den mörka ytan bär Mathildas eka från hamnen till ostronviken. Hon sluter ögonen och drar in doften av sälta och tång. Så tar hon upp ostronet. På insidan av den pärlemorbeströdda kalken har hon ristat in de viktigaste ord hon någonsin skrivit. Något inom henne säger att hon tar fel beslut. Att hon kommer ångra sig för alltid. Men hon kan inte vända tillbaka. Inte nu. Inte efter det som hänt.

Inez har bestämt sig för att döstäda. Inte för att hon känner sig särskilt gammal med sina sjuttioen levnadsår, men hon gillar att vara förberedd. Det är bara så förargligt att hon skulle gå och ramla och nu måste ta hjälp av en städerska. Inez är inte mycket för sällskap. Hon umgås helst med sina romankaraktärer, och undviker till och med det trevliga gayparet i huset bredvid som envisas med att hänga blommor från sin trädgård på hennes grind.

Meja har parkerat en bit bort från huset och följt en liten upptrampad stig kantad av vindpinade tallar. Det är skönt att få en stund för sig själv innan hon går in till den beryktade författarinnan hon ska städa hos. Meja är inte den som snokar i andras privatliv men hon kunde inte låta bli att läsa lite om sin nya arbetsgivare. Inez är tydligen en berömd författare som hållit sig borta från rampljuset på senare år. På bilderna kan man se en tjusig kvinna i vackra klänningar, som sedan förbyts till foton där hon försöker skydda ansiktet. Ord som bästsäljare fladdrar förbi, tillsammans med ord som anklagas och vilseledande.
Snart sitter de två kvinnorna i varsin fåtölj i Inez bibliotek. ”Jag har egentligen bara en enda regel”, säger Inez och pekar på en blå mapp som ligger på bordet mellan dem. ”Du får inte läsa dessa papper” …