Sista kapitlet

En gång hade Sarah en mamma. Och en hund. Nu har hon sina rutiner, och sin förmåga att inte tänka på saker som gör ont. Hon tänker helt enkelt på något annat. På hur man dukar fint för en person, eller hur vackra blommorna på kyrkogården är. Där är hon ofta. Efter jobbet på äldreboendet tar hon med sig en bok med hundöra eller ett stickprojekt. Sen sitter hon vid den nya gravstenen och läser sista kapitlet för den gamla, eller stickar färdigt sockorna.

Men på vägen hem har Sarah börjat gå förbi blomaffären. Har hon tur står blomsterhandlaren utanför i sin stickade tröja och ser på henne med varma ögon. Han brukar fråga hur hon mår och ibland, ganska ofta om Sarah ska vara ärlig, följer hon med in och köper blommor.

Just idag är det Sarahs födelsedag och hon funderar kort på hur det skulle bli om hon bjöd honom på kaffe och tårta, men det gör hon såklart inte.

Hemma i lägenheten öppnar hon fönstret och ser den lilla grannpojken på gården. Han gungar sin lillasyster så högt att hennes peruk nästan åker av. Skrattet pärlar in i tystnaden och Sarah minns en barnvagn under ett träd, innan hon snabbt slår bort den tanken också.

Så en kväll knackar det på dörren och pojken och hans mamma står utanför. Mamman undrar om Sarah kan passa pojken medan hon åker till sjukhuset med hans syster. Det syns att hon har gråtit. Mascaran har gjort grå ränder på kvinnans kinder – och Sarah kan inte säga nej.

Det blir början på en trevande vänskap. Sarah vet hur ont livet kan göra. Men hon vet inte hur det känns att hålla en liten hand i sin, eller hur det är att få förtroenden av en ledsen pojke mitt i natten.

Undan för undan öppnas Sarahs hjärta igen. Kanske kan hon bli som blommorna i blomsterhandlarens hinkar när solen tittar fram – och våga säga ja när han frågar om hon vill gå en promenad?

Men då måste hon också möta sina mörkaste hemligheter …