Skarp

Bruset från älven hörs genom fönstret som står på glänt, och i det bleka eftermiddagsljuset ser Emma hur dammet rör sig i luften. Bokhyllan i Beata Skraps bibliotek är full av författarens egna böcker och hennes favoriter av andra författare. Emma sjunker ner i den nedsuttna sammetssoffan och känner hur huden knottras på armarna. Tänk att hon är här! I sin favoritförfattares hem i Svartforsen.

När Emma fick vistelsestipendiet trodde hon knappt att det var sant. De senaste åren har varit svåra, men nu ser hon sin chans att börja om.  Här i Beatas gamla hus i Norrbotten, med bara naturen och den vida himlen som sällskap, ska hon äntligen skriva klart sin litteraturavhandling.

”Hon skrev för hand, vet du det?”, säger Beatas bror Aron som plötsligt står i dörröppningen. Emma följer hans blick mot bokhyllan och en rad med nötta anteckningsböcker – och hennes hjärta hoppar över ett slag. Hon har aldrig hört talas om några kvarlämnade anteckningsböcker. Kanske kan det finnas något nytt, oupptäckt, i dem. Något som förklarar varför en av de sista böckerna är så annorlunda. Och varför författaren tycktes dra sig undan världen mot slutet. Innan hon, alldeles för ung, dog genom en olycka i älven.

”Ring mig om det är något”, fortsätter Aron. ”Det är inte alla som klarar att sova här själva.” Så går han och Emma är äntligen ensam. Tanken på att sova i huset i natt skrämmer henne inte alls. Men kanske hade det känts annorlunda om hon vetat vad hon ska hitta i en av anteckningsböckerna …