Svart hjärta

 Himlen är klarblå dagen då Emilia och hennes pappa Riccardo går stigen upp genom kastanjeskogen som skiljer byn Sassaia från resten av världen. Då och då ställer de ner väskorna för att hämta andan. Deras lungor är inte vana vid bergen, men den isolerade lilla bergsbyn går inte att nå på något annat sätt än till fots.

Frågan är vilket skick faster Ioles hus kommer att vara i. Det har stått tomt ända sedan fastern gick bort några månader efter ”händelsen”. ”Av sorg”, sades det.

Riccardo önskar att hans dotter valt en annan plats att börja om på. En storstad, där hon kunde få vara anonym och ta igen sin förlorade ungdom. Men Emilia är bestämd. Den enda ljusglimten under åren i fängelset har varit minnena av barndomens somrar i bergen.

Ändå knockas hon av tystnaden, mörkret och ensamheten när Riccardo åkt igen, efter att han hjälpt henne att komma i ordning. Byn förefaller helt övergiven och den första natten kan hon inte sova alls.

Några dagar senare möter hon en jämngammal man i byn. Då hon känner sig både utmattad och uppgiven ber hon honom komma hem till henne och prata tills hon somnar.

Bruno blir både förbryllad och stressad av frågan. Han är lågstadielärare och har redan hört skvallret om den unga kvinnan som flyttat till byn. Hon med det röda håret och det cerisefärgade läppstiftet. Han har skymtat henne genom stugans fönster och betraktat henne när hon dansat till hög musik. Synen berörde honom.

Men när mörkret faller knackar han ändå på Emilias dörr. Med sig har han en hög med böcker som han tänker läsa högt för henne. Men kvällen slutar på ett mer passionerat sätt …

Snart inleder de ett trevande förhållande. Men Bruno bär även han på egna hemligheter. Något som delar hans liv i ett före och ett efter.

Och Emilia vet inte hur hon ska kunna försonas med sitt förflutna och våga tro på en framtid. Tänk om någon känner igen henne?