November, 1996. ”Fyren fungerar som en vägvisare och en varning. Den hjälper sjöfarare att undvika faror och visar dem vägen hem när de återvänder.” Hon tittar på fotot som hennes pappa tog på henne och hennes syster framför fyren och minns han röst från det lyckliga ögonblicket i barndomen. En gång visade fyren henne vägen hem. Kanske kommer den att lysa upp hennes liv igen?

St. Helier, Jersey, juni 1940. Den tjugoåriga sjuksköterskan Alice Robinson är utmattad efter sitt långa arbetspass och skyndar sig hem till skuggan i trädgården. Där sitter pappa och hennes syster Jenny på en bänk, böjda över en mattebok medan lillebror Will matar sin kanin. Mamma serverar te när en knarrig radioröst rapporterar om tyskarnas snabba framryckning. Det står klart att Frankrike snart kommer att falla. Hur ska det då gå med kanalöarna? Visst är Alice orolig, men Jersey har ändå klarat sig undan kriget nästan ett år.

Plötsligt bryts stiltjen av höga ljud. Det är som om himlen skriker och det som först ser ut som små prickar visar sig vara flygplan som på låg höjd flyger in och formar en mörk, tjutande pil. På pappas order kastar de sig alla ner på marken och Alice förbereder sig på det värsta, smärtan, blodet och döden. Men så hörs en välbekant röst. "Det är ingen fara, det är våra egna grabbar". Pip Marett, en av pappas före detta elever, ler när han hemtamt kliver in i trädgården och lugnar dem.

Alice hjärta klappar inte bara hårt på grund av de brittiska planens plötsliga uppdykande, även Pip är en stor anledning till det. Tyvärr tycks han bara ha ögon för hennes syster.

Men lugnet efter flygräden är bedrägligt, snart är tyskarnas ockupation av Jersey ett faktum och livet förändras drastiskt för dem alla. Både Alice och hennes syster Jenny tvingas fatta de allra svåraste och mest omvälvande beslut för att rädda sig själva, dem de älskar och åtskilliga andra …