Daniel var ett vackert barn, ljus, blåögd och med runda kinder. Han var tidig med det mesta. När han var två år gammal hade han inte bara kommit längre i utvecklingen rent fysiskt än många av sina jämnåriga, han hade även ett stort ordförråd, och satte ihop orden till grammatiskt korrekta meningar.

Några år senare är allt förändrat. Daniel förlorar gradvis sitt språk och hans personlighet förändras. Han regredierar. Vardagen är skrikanfall som aldrig tar slut, bajs på golvet, trots, leksaker som kastas ut genom fönstret, aggressivitet, skrik, sömnlösa nätter, och rädslan för att han när som helst ska smita iväg.

För Daniels mamma blir livet en kamp, först för att förstå vad som händer med honom, sedan för att kunna ge honom det stöd han och familjen behöver.  Mot sin vilja blir hon sjukskriven för utmattningssyndrom. Men hon fortsätter kämpa.