”Såja lilla gubben, snart är det dags”, säger Bodil och stryker Bosses sammetslena päls. 81-åriga Bodil har länge funderat på att lämna all hon äger och bara gå. Livet på ålderns höst känns meningslöst. Hon är änka sedan flera år, och de flesta vännerna är döda. Förutom Bosse, hennes älskade labrador, som enligt veterinären inte heller har så långt kvar.

Den bruna kappan får det bli och mockaskorna med snörning som hon gjorde i ordning redan igår. Yllehalsduken som hon fått i present av bästa väninnan Ingrid, virar hon om halsen. Resväskan är full så där får den inte plats, men den ska med till varje pris, då får hon hellre svettas på färden.

Så kommer hon på vad hon glömt. Fotografiet, det måste hon ta med sig. Hur kunde hon glömma det? Utan att ta av sig skorna går hon rakt in över det nybonade hallgolvet. Nu skulle Ivar ha sett henne. Hon hittar den undangömda fotoramen i bokhyllans nedersta låda. Varsamt virar hon in den i en handduk och stoppar ner paketet i handväskan.

Snart sitter Bodil på väg till barndomens Hemsjö. Här ska hon och Bosse få uppleva en sista sommar, i den lantliga byn som Bodil inte besökt på decennier.

”Ditt rum ligger på första våningen, längst ner i korridoren”, säger pensionatsägaren Vera. ”Ja, jag vet”, tänker Bodil. Hon vet precis vilka nummer alla rum har. Det var hennes far som tillverkade skyltarna, och hon ser att de sitter kvar än. Hans dröm var att göra om huset till pensionat. En dröm som kom av sig.

Bosse tassar före medan Bodil går långsamt genom korridoren där tiden tycks ha stått stilla. Både tapeterna och träpanelen är desamma och minnena väller fram och tar henne tillbaka till sommaren som förändrade hennes liv för alltid.

Men, Amanda, en i Bodils tycke klumpig städerska, rycker abrupt tillbaka Bodil till nutiden. Och hon är inte den enda i Hemsjö som kommer att påverka Bodils nya tillvaro …