Tonerna av själarnas sång

Queenstown, Nya Zeeland 1893. “Är det ni som är Helen O’Keefe?” Den nyanlände irländaren William Martyn är förbryllad. Den slanka, rödhåriga unga flicka som tar emot på Helen O’Keefes pensionat ser inte alls ut som den stränga gamla ”drake” han hört rykten om. I stället möts han av denna påfallande vackra, grönögda unga dam.

”Nej, jag är Elaine O’Keefe. Helen är min farmor.” säger hon och skrattar. Och William ler. Han vet mycket väl att leendet gör intryck. Hemma på Irland har flickorna alltid haft ett gott öga till honom. Fattig som rik, alla uppskattar de den okynniga glimten i hans blå ögon. Synd att han blev tvungen att fly sitt hemland i all hast.
Men nu är han här för att finna lyckan, kanske som guldgrävare, och den unga fröken O’Keefe verkar villig att hjälpa till. Hon hänvisar honom till sin pappas välfyllda butik för att köpa utrustning och det dröjer inte länge innan den stilige, vältalige William Martyn allt oftare bjuds hem till familjen O’Keefes hem.

För Elaine är lyckan total. Tills hennes kusin, den strålande vackra, halvmaoriska Kura, plötsligt gör entré i Queenstown. Kura är arvtagerska till Kiward Station, det magnifika herresäte med tillhörande marker och fårfarm som, hennes farmor och Elaines mormor Gwyneira, driver ute på Canterburyslätten.

De båda flickorna är olika som natt och dag. Elaine, har inte bara ärvt sin mormors röda hårsvall utan också hennes kärlek till det tuffa farmarlivet. För Kura däremot betyder musiken allt och hon har högtflygande planer. Snart är rivaliteten mellan de unga kvinnorna ett bittert faktum samtidigt som de båda tvingas utstå både svek och umbäranden i Nya Zeelands hårda kolonialliv.

Men under de närmaste åren ska de få insikter om betydelsen av såväl vänskap och familj som kärlek. Och kanske finns lyckan att finna där de minsta av allt anar …?