Hotell Flanagans. London 1960.  Linda Lansing sjunker långsamt ner i badet och låter det heta vattnet värma henne. Frusenheten försvinner och hon njuter i fulla drag. Om en halvtimme ska hon som direktör för det anrika hotell Flanagans som vanligt mingla bland de gästerna i hotellets matsal. Välklädd som alltid ska hon hälsa dem välkomna och fråga om allt är till belåtenhet. Charma de herrar som är utan damsällskap och ge komplimanger till de kvinnor som hittat dit.  Det är en vanlig kväll på Flanagans.

Annat var det många år tidigare då hon som ung, blyg kvinna kommit till London från Fjällbacka och knappt vågat prata med personalen. Hon hade varit alldeles för smal, haft hår ner till midjan och vinglat osäkert på höga klackar. Hennes pappa som ägde hotellet då, hade gjort allt för att hon skulle tycka om London och känna sig hemmastadd när hon kom på besök. De hade druckit te, gått på konserter och ätit middagar. Hon hade fått lära sig sådant som man inte hade användning för i Fjällbacka. Där fick man mer vara sig själv. I London var det viktigt att kunna uppföra sig som en dam, att lära sig delta i sällskapslivet.  

När hon efter faderns död fått ta över ansvaret för hotellet hade hon förstått att det inte gått särskilt bra. Hennes far hade tydligen överspenderat och hade skulder till hennes kusiner, och de ville inget annat än att tvinga bort henne och ta över faderns livsverk. Men Linda hade stått på sig, mycket tack vare faderns bäste vän, advokaten Andrew. Hon minns fortfarande hans ord till henne efter att han läst upp faderns testamente: Du måste omedelbart ta tillbaka makten över ditt hotell om du inte vill förlora det. Laurence kommer att hävda att du inte klarar räkenskaperna. Ge honom inte rätt, Linda.

Från början kunde Linda ingenting om hotellskötsel, men hon hade sakta men säkert lärt sig och fått Flanagans på fötter. Numera var hotellet ett ställe där 1960-talets jetset, aristokrater och affärsmän möttes, och Linda Lansings berömda fester var legendariska.

Tänk, att hon den moderlösa flickan som vuxit upp hos sin mormor i Fjällbacka, svassade omkring på sitt eget hotell i centrala London .... Om hennes gamla kamrater från Fjällbacka hade sett henne nu hade de inte trott sina ögon.

Men längtan hem är emellanåt svår. Linda behöver bara blunda för att drömma sig tillbaka och minnas tången utmed stränderna, aprilbaden i det kalla havet, och den aptitretande doften från mormors nystekta makrillar. Minnena gör ont.

Och trots att många år har gått sedan hon ärvde Flanagans är Linda fortfarande inte riktigt accepterad, och hon tvingas än en gång kämpa mot sina kusiner för att behålla faderns livsverk. Framför allt kusinen Laurence som återigen är på krigsstigen, han skrämmer henne med sin iskyla.

Linda är beredd att strida för Flanagans, men undrar plötsligt om det är värt uppoffringarna?